Den senaste skörden SF har varit ganska lyckad. Alastair Reynolds visade sig skriva avslappnande rymdopera. Revelation space och Chasm city var inte så tokiga som substitut för den som väntar på en ny roman av Iain M. Banks. Även Stephen Baxter funkade, men med vissa reservationer. Jag läste "Space", men har inte direkt någon lust att köpa fler böcker i hans evighetsserie just nu. Varför? Baxter och Reynolds har i viss mån samma problem. De tillhör den kategori av SF-författare som verkar känna ett behov av att försvara sig inför vetenskapen. Här och där bryter långa, krystade vetenskapliga resonemang in och stör berättandet. Det är lite som Tom Clancys eviga rabblande av vapenspecifikationer. Storyn hade funkat bättre utan den knackiga populärvetenskapen.
Men det är mindre klagomål. Jag har större anklagelser att rikta mot Richard Paul Russo. Gjorde misstaget att köpa hans "Ship of fools" och råkade ut för en rad Sf-plattityder med ett inte särskilt elegant kristet tema som såklart fick mig att resa ragg. Varning och tretton dödskallar utfärdas härmed.
Kommentera []