Signaturgitarrer är alltid kul. Syftet kan diskuteras, men vem vill inte ha Iron Maidens signaturstrata? Förstås finns det ett visst mått av tycke och smak inblandat. Själv har jag exempelvis lite svårt för vissa av Steve Vai's Jem-modeller. Glittriga och slibbiga med det ack så fula apgreppet. Däremot djäkligt sköna att spela på, och en underbar ton. Till mina favoriter hör däremot de gamla Paul Gilbert-modellerna (PGM-serien), SRV's Texas-strator och naturligtvis Jackson Randy Rhoads. Den senare företrädesvis i gräddvit med guldmekanik. (också kallad Pimp-stylee)

Pinsamt nog måste naturligtvis även de nya "tonårshjältarna" ha sina signaturmodeller. Ibanez kör nu hårt på 7-strängade "signaturer" av Head och Munky från Korn. BC Rich kontrar med en Warlock som påstås vara designad av Mick Thompson från Slipknot. En helt vanlig Warlock förutom att halsen har "HATE" inlagt mellan band 3 och 7. "La-di-da". Det pinsamma är förstås att ingen av de ovanstående kan spela. Jag har aldrig hört varken Head, Munky eller herr Thompson prestera mer än powerackord och något enstaka moll-riff av enklare slag. För att kompensera bristen i skicklighet kör man med Rectifier-stärkare och hård kompression. Så låter det fett som fan ändå. Pust pes. Tacka vet jag akustisk blues och flersträngstapping.

Grandpa Simpson säger "For Shame, for shame" till Dave Mustaine för den Union Jack-lackade V-gitarren. Dålig smak är bara förnamnet.
10:25:48 PM    

comment [] Många tror att gitarrister absolut måste ha korta naglar. Fel. Med långa naglar kan man inte spela snabba tappingsolon, i alla fall inte med rena toner. Långa naglar är däremot en absolut nödvändighet för klassisk gitarr. Själv försöker jag kompromissa och ha halvlånga naglar för att något sånär klara av båda.

En del människor säger då: "Fingerplektrum!". Jag säger, återigen: Fel. Har man testat att spela ett klassiskt stycke med fingerplektrum förstår man varför. Det finns en anledning till att lådan med dessa på Frii's disk är dammig och plomberad.
10:07:43 PM    

comment []